O huvud, blodigt, sårat, av han och smålek
höljt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och
ångest böjt. O huvud som skall siras med
ärans krans en dag , men nu med törne
viras , dig ödmjukt hälsar jag.
O ansikte, du höga,
som nyss betvang en värld,
din makt nu gäller föga,
din fägring är förtärd,
din glans till intet vorden.
O, vem har släckt den blick
vars ljus allt ljus på jorden
i klarhet övergick?
Den börda du har burit
min synd och önska är,
den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer
hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
se ned till mig i nåd.
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre , du mig sluter
ute din kärleks kärleks famn ,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn .
Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus God,
för alla din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro .
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro.
När jag skall lämna världen,
o lämna du ej mig ,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden
i sista kampen nöd ,
kom du och lossa banden,
o Jesus, för din död.
Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack , låt mig då förnimma
din bild på korsets stam .
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör , han dör väl.
T Arnulf av Löwen 1200-talet. P. Gerhardt 1656 , E Linderholm 1920*,
vers 4 P. Gerhardt 1656, S. Ödmann * • M H L. Hassler 1601
