Kom med glädje och med sång

Kom med glädje och med sång ,
sång om liv och frihet .
Gud sitt folk, sitt Israel ,
löst ur slaveriet, krossat faraos
tunga ok, makten, härskarkravet,
öppnad blev en räddningsväg genom Röda havet.

Som en sol stod Kristus opp
på den tredje dagen .
Nu är själens vårtid här,
bojan sönderslagen .
Vintertiden är förbi,
synd och sömn till ända.
Han som uppstått nu vår sorg
vill i glädje vända.

Året vänder nu mot ljus,
 borta allt det bittra.
Jorden dukar opp till fest,
allting glänser , glittrar.
Rymden fylls av fågelsång.
Stadens parker lövas.
Jesus uppstått. Varför skall
du min själ bedrövas?

Dödens portar kunde ej
hålla honom fången
inte vakter och sigill.
Men i soluppgången
kom han , bland de tolv han är.
Än han ut oss sänder ,
är bland oss och ger den frid
som ej världen känner.

T J. M. Neale 1859 efter Johannes av Damaskus  ( omkr , 674 - 754) , A Frostenson 1984
M Medeltida tysk / 1544

Än finns det en värld

Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelse ord ,
och redan satt yxan i livsträdets rot ,
men räddningen sände oss ovan ifrån : Guds enfödde Son .

I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.

Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan maktens hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn..

Att leva av tro är grenarnas liv från
Olivträdets rot , att bära ett ok i sitt jordiska kall men själv vara
buren av den som bär allt och svara på
åklagarmakternas dom försoningens ord.

Guds offrade Lamm
ges ut för oss alla som Herren har sagt,
att världen må leva och syndare tro
och förbönen omsluta himmel och jord.
Av änglars och människors bön i hans namn
står jordkretsen fast.

En ångest går fram
och ofreden rister i livsträdets  stam.
Då kallar Guds Ande de kristna till bot,
att bedja sig samman att världen må tro.
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
försoningens kalk.


T.O. Hartman 1980 *M G. Aulen1937

Jag lyfter mina händer

Jag lyfter mina händer upp till Guds
berg och hus. Från dem han hjälpen sänder
och skickar ut sitt ljus. Mig Herren alltid leder,
som jord och himmel gjort. Han hör mig när jag beder
och skyddar mig allt fort.

Han låter mina fötter ej slinta ,ty han är
en väktare ej trötter och blir mig alltid när.
Han nådigt mig bevarar  och skyddar mig från fall,
mig dag och natt försvarar,
välsignar och mitt kall.

Allt ont han från mig vänder och frälsar kropp och själ.
Vad än som här mig händer så slutar det dock väl.
Min utgång han bevarar, min ingång likaså.
Sin nåd Gud aldrig sparar för dem med honom stå.

T Fritt efter Ps 121, J. Arrhenius 1694 , J. Svedberg 1694* M J. G. Lotscher 1795

O store Gud

O store Gud , när jag den värld beskådar
som du har skapat med ditt  , allmakts ord ,
Hur har din visdom väver livets trådar ,
och alla väsen mättas vid ditt bord
då brister själen ut i lovsång ljud :
O store Gud, o store Gud!  då brister själen
ut i lovsångs ljud : O store Gud, o store Gud!

När jag hör åskans röst och stormar brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn-
/: då brister själen ut i lovsångs ljud:
O store Gud , o store Gud!:/

När sommarvindens susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta , dunkla rand-
/:då brister själen ut i lovsångs ljud:
O store Gud, o store Gud!:/

När jag i Bibeln skådad alla under
som Herren gjort sen förste Adams tid,
hur  nådefull  han varit alla stunder
och hjälp sitt folk ur livets synd och strid-
/: då brister själen ut i lovsångs ljud:
O store Gud , o store Gud!:/

När tryck av synd och skuld jag faller neder
vid Herrens fot och ber om nåd och frid
och han min själ på rätta vägen leder
och frälsar mig från all min synd och strid-
/: då brister själen ut i lovsångs ljud:
O store Gud , o store Gud!:/

När en gång alla tidens höljen falla,
och jag får skåda det jag nu får tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro-
/:då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack , gode Gud, tack, gode Gud! :/

TC. Boberg 1885, bearb 1984 * M Okänt ursprung 1889