Härlig är jorden, härlig är Guds
himmel, skön är själarnas pilgrimsgång
Genom de fagra riken på
jorden gå vi till paradis med sång.
Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.
Änglarna den sjöngo
först för markens herdar
Skönt från själ till själ det ljöd:
Människa, gläd dig,
Frälsarn är kommen,
frid över jorden Herren bjöd.
T B. S. Ingemann 1850 Bååth-Holmberg 1884
M Schlesisk folkvisa/Leipzig 1842
Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när.
Bliv kvar, o Herre, snart är natten här.
Då allting annat sviker och bedrar,
du ende trogne tröstare , bliv kvar.
Som drömmar flyr, så ilar våra år.
All jordens glädje likt en fläkt förgår.
Allt hastar hän mot sin förvandling snar.
Du är densamme, bliv du hos mig kvar.
Ej blott en blick, ett ord jag beder om.
Nej, so till Emmaus du fordom kom
och sorgsna bröders tunga börda bar,
kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar.
Du ensam kan betvinga mörkrets hot
och giv styrka att stå frestarn mot.
Var stund din närhet jag av nöden har;
i köld , i sol bliv , Herre, hos mig kvar.
Som späd jag lades i din kärleks famn
och blev välsignad i ditt dyra namn.
Du mig i lämnat, fast på villors Stig
jag ofta svik dig. O, bliv kvar hos mig.
Ej fruktar jag , då du är när i nåd.
Då viker smärtan, aldrig fattas råd,
av gravens fasa ej ett spår är kvar,
och döden mist sin udd. när dig jag har.
Ditt kors skall skina för min blick när sist
jag somnar in , o Herre Jesus Krist.
Då viker natten, morgon bräcker klar.
I liv, i död bliv, Herre , Herre , hos mig kvar.
H. F. Lyte 1847 O. Mannström 1920(finlandssvensk
version: A. Ölander 1900) • M W. H. Monk 1861
Kärlek från vår Gud flödar till oss ut
som en källa, frisk och ren.
I dess vatten klart, stilla underbart
glimmar livets ädelsten.
Kärlek från vår Gud
som en smyckad brud
kommer ljuvlig till oss ner.
Öppna blott din famn,
kom i Jesus namn!
Himlens glädje den dig ger.
Kärlek från vår Gud
är det stora bud.
Intets större finns än den.
Bliv däri alltid ,
och du har Guds frid,
ty Guds själv är kärleken.
TJ. N. Schjörring 1854 , övers. 1900*•M J. P.E. Hartmann 1876
