Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem.
Han gick med sina vänner som skulle svika honom snart.
Han gjorde det för dem.
Han gick den svåra vägen
upp till Jerusalem.
Där blev han slagen, hånad
och törnekrönt av fienden.
Han teg och led för dem.
Han gjorde det för dem.
Han gick den svåra vägen.
Han bar sitt eget kors.
Han bad : ”Min Gud, förlåt dem.”
Han led och dog på Golgata.
Han gjorde det for oss,
för alla och för oss.
T B. G. Hallquist 1975• E. Hovland
Jesus, du mitt liv , min hälsa, Jesus, du för
mig är död. För att mig från mörkret frälsa gick du
i natt och nöd. Intet kan mig nu fördärva.
Liv och glädje får jag ärva. Pris och ära
tillhör dig, Jesu, du som dog för mig.
Du, min Jesus, måste höra
smädelser och hot och hån.
Ban och bojor fick du bära,
du som är Guds egen son,
för att mig från banden lossa,
mina tunga kedjor krossa.
Pris och….
Du fick lida kval och pina,
törnet gav dig djupa sår.
För att läka såren mina
fick du böjd och blodig stå.
Du fick bära korsets plåga.
Jag fick liv och hopp som gåva.
Pris och…
Nu dig tackar allt mitt hjärta,
Jesus, för din bittra nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död.
Tack för allt det bittra, svåra
som du led för synder våra.
Pris och…
T E. Homburg 1659 , E Norenius 1675 , J. A. Hellström 1979 • M Svensk 1697
I denna helga fastetid nalkas vi
dig och ber om frid, förlåtelse, försoning.
Nu är din dag och nådens stund.
Hela ditt folk kring jordens rund sig
reder till din boning . Öppna vårt
hjärtas slutna rum , väck oss ur själviskhetens
sömn , ge oss en blick för alla. Låt
våra hjärtan vidga sig . Ta allt som skiljer
oss från dig! Vi går dit du kalla .
I denna långa ökentid
vandrar din skara, färdas vi
mot landet som du lovat.
Du som har kallat oss hit ut,
följ oss på vägen, att till slut
vi smakar påskens gåva.
Sörj för de dina, var och en ,
att ingen glöms och väcks för sent
och lämnas kvar på vägen.
Låt ingen prövas allt för hårt,
ingen bli ensam, plågas svårt,
förlora vad han äger.
I denna karga ödemark
gäller att hålla viljan stark
och vandra tätt tillsammans.
Boten, försakelsen gör ont,
tär på vår stolthet, tar emot
när bort från dig vi vandrat.
Gå före oss i eld och moln,
lindra vår törst och stöd vår fot
om ökensanden bränner .
Låt dina källor bryta fram,
trösta oss ljuvligt, håll vår hand,
skänk kraft åt dina vänner.
Låt oss få se vår frihetstid,
snart komma fram och leva i
riket där du är konung.
Led oss till Kanaan , ditt land,
flödar av mjölk och honung,
landet där påskens heta glöd
lever i allt och ingen nöd
finns mer , och inga tårar .
Den nya sången sjunges där,
sorgen och döden är ej mer,
ditt ansikte vi skådar.
T A Ekenberg 2002 • M M. Greiter 1525
I denna helga fastetid nalkas vi
dig och ber om frid, förlåtelse, försoning.
Nu är din dag och nådens stund.
Hela ditt folk kring jordens rund sig
reder till din boning. Öppna vårt
hjärtas slutna rum, väck oss ur själviskhetens
sömn, ge oss en blick för alla. Låt
våra hjärtan vidga sig. Ta allt som skiljer
oss från dig! Vi går dit du vill kalla.
I denna långa ökentid
vandrar din skara, färdas vi
mot landet som du lovat.
Du som kallat oss hit ut,
folk oss på vägen, att till slut
vi smakar påskens gåva.
Sörj för de dina, var och en,
att ingen glöms och väcks för sent
och lämnas kvar på vägen.
Låt ingen prövas allt för hårt,
ingen bli ensam , plågas svårt,
förlora vad han äger.
I denna karga ödemark
gäller att hålla viljan stark
och vandra tätt tillsammans.
Boten, försakelsen gör ont,
tär på vår stolthet, tar emot
när bort från dig vi vandrat.
Gå före oss i eld och moln,
lindra vår törst och stöd vår fot
om ökensanden bränner.
Låt dina källor bryta fram,
trösta oss ljuvligt, håll vår hand,
skänk kraft åt dina vänner.
Låt oss få se vår frihetstid,
snart komma fram och leva i
riket där du är konung .
Led oss till Kanaan, ditt land,
där allting, vidrört av din hand,
flödar av mjölk och honung,
landet där påskens heta glöd
lever i allt och ingen nöd
finns mer , och inga tårar.
Den nya sången sjungs där,
sorgen och döden är ej mer,
ditt ansikte vi skådar.
T A Ekenberg 2002 • M M. Greiter 1525
Jag lyfter mina händer upp till Guds
berg och hus. Från dem han hjälpen sänder
och skickar ut sitt ljus. Mig Herren alltid
leder , som jord och himmel gjort. Han hör mig
när jag beder och skyddar mig alltför t.
Han låter mina fötter
ej slinta, ty han är
en väktare ej trötter
och blir mig alltid när.
Han nådigt mig bevarar
och skyddar mig från fall,
mig dag och natt försvarar,
välsignar och mitt kall.
Allt ont han från mig vänder
och frälsar kropp och själ.
Vad än som har mig händer
så slutar det dock väl.
Min utgång han bevarar,
min ingång likaså.
Sin nåd Gud aldrig sparar
för dem med honom stå.
T Fritt Ps 121, J. Arrhenius 1694 , J. Svedberg 1694 *• M J. G. Lotscher 1795
