O huvud , blodigt , sårat

 O huvud, blodigt, sårat, av hån och smälek 

höjt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och

ångest böjt. O huvud som skall siras med

ärans kransens dag, men nu med törne

viras, dig ödmjukt hälsar jag.

O ansikte, du höga ,

som nyss betvang en värld,

din makt nu gäller föga,

din fägring är förtärd,

din glans till intet vorden.

O, vem har släckt den blick 

var ljus allt ljus på jorden 

i  klarhet  övergick?

Den börda du har burit 

min synd och ondska är,

den skörd som du har skurit 

jag sådde, Herre kär.

När skuldens tyngd mig böjer:

se ned till mig i nåd!

Jag vill hos dig förbliva 

som återlöste mig 

och dig mitt hjärta giva

och alltid älska dig.

När, Herre, du mig sluter

uti den kärleks famn,

jag lugn och trygghet njuter 

i denna sälla hamn.

Dig tackar jag mitt hjärta,

min Herre Jesus god,

för all din djupa smärta 

och allt ditt tålamod.

Du vän , för evigt trogen,

dig vill jag mig förtro.

När jag till skörd är mogen,

mig bärga till din ro.

När jag skall lämna världen,

o lämna du ej mig,

och låt vid hädanfärden

min blick ej släppa dig.

När ångest trycker anden

i sista kampens nöd,

kom då och lossa banden,

o Jesus, för din död.

Träd i min sista timma

själv för mitt öga fram.

Ack, låt mig då förnimma

din bil på korsets stam.

Dess drag jag då vill gömma .

Den så dör, han dör väl.

T Arnulf av Löwen 1200- talet, P. Gerhardt 1656, E. Linderholm 1920*,

vers 4 P . Gerhard 1656, S, Ödmann 1793* • M H. L. Hassler 1601