O huvud , blodigt , sårat

 O huvud , blodigt , sårat , av hån och smälek 

höljt. O huvud slaget, fårat, i kamp och ångest böjt.

O huvud som skall siras med ärans krans en dag, men nu med törne 

viras , dig ödmjukt hälsar jag.

O ansikte , du höga 

som nyss betvang en värld,

din makt du gäller föga,

din fägring är förtärd,

din glans still intet vorden.

O, vem har släckt den blick

vars ljus allt ljus på jorden

i klarhet övergick?

Den börda du har burit 

min synd och onska är ,

den skörd som du har skurit 

jag sådde, Herre kär.

När skuldens tyngd mig böjer

hos dig jag söker råd.

Till dig mig rop jag höjer:

se ned till mig i nåd!

Jag vill hos dig förbliva

som återlöste mig 

och dig mitt hjärta giva 

och alltid älska dig.

När , Herre , du mig sluter

uti din kärleks famn,

jag lugn och trygghet njuter 

i denna sälla hamn.

Dig tackar allt mitt hjärta,

min Herre Jesus god,

för all din djupa smärta 

och allt ditt tålamod.

Du vän, för evigt trogen,

dig vill jag mig förtro.

När jag till skörd är mogen,

mig bärga till din ro.

När jag skall lämna världen,

o lämna du ej mig,

och låt vid hädanfärden 

min blick ej släppa dig.

När ångest trycker anden

i sista kamps nöd,

kom då och lossa banden,

o Jesus, för din död.

Träd i min sista timma

själv för mitt öga fram.

Ack, låt mig då förnimma

din bild på korsets stam.

Dess drag jag då vill gömma 

i djupet av min själ

och dödens smärta glömma.

Den så dör, han dör väl.

T Arnulf av Löwen 1200-talet, P. Gerhard 1656 , E Linderholm 1920

vers 4 P. Gerhard 1656 , S. Ödmann 1793 * • M. H.  L. Hassler 1601