O huvud, blodigt , sårat

 O huvud, blodigt, sårat, av han och smålek

höljt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och 

ångest böjt. O huvud som skall siras med

ärans krans en dag , men nu med törne 

viras , dig ödmjukt hälsar jag.

O ansikte, du höga,

som nyss betvang en värld,

din makt nu gäller föga,

din fägring är förtärd,

din glans till intet vorden.

O, vem har släckt den blick 

vars ljus allt ljus på jorden 

i klarhet övergick?

Den börda du har burit 

min synd och önska är,

den skörd som du har skurit 

jag sådde, Herre kär.

När skuldens tyngd mig böjer 

hos dig jag söker råd.

Till dig mitt rop jag höjer:

se ned till mig i nåd.

Jag vill hos dig förbliva 

som återlöste mig

och dig mitt hjärta giva

och alltid älska dig.

När, Herre , du mig sluter 

ute din kärleks kärleks famn ,

jag lugn och trygghet njuter 

i denna sälla hamn .

Dig tackar allt mitt hjärta,

min Herre Jesus God,

för alla din djupa smärta 

och allt ditt tålamod.

Du vän, för evigt trogen,

dig vill jag mig förtro .

När jag till skörd är mogen,

mig bärga till din ro.

När jag skall lämna världen,

o lämna du ej mig ,

och låt vid hädanfärden 

min blick ej släppa dig.

När ångest trycker anden 

i sista kampen nöd ,

kom du och lossa banden,

o Jesus, för din död.

Träd i min sista timma 

själv för mitt öga fram.

Ack , låt mig då förnimma 

din bild på korsets stam .

Dess drag jag då vill gömma 

i djupet av min själ 

och dödens smärta glömma.

Den så dör , han dör väl.

T Arnulf av Löwen 1200-talet. P. Gerhardt 1656 , E Linderholm 1920*,

vers 4 P. Gerhardt  1656, S. Ödmann * • M H L. Hassler 1601