Som sol om våren stiger

 Som sol om våren stiger i makt mot

himlens höjd och all naturen viger till 

livets nya fröjd, i själens riken

Anden går fram med vårens bud: nu brister 

alla banden, nu skapar livets Gud.

Som elden guldet renar,

så Andens helga glöd

med själen sig förenar.

Vår synd blir glömd och död.

O salighet och fruktan 

när Anden kommer när.

O nåderika tuktan,

o eld , som allt förtär.

Vad intet öga spanar,

vad intet öra hör,

vad ingen tanke anar

när Anden hjärta rör,

ur djupen uppenbaras,

från höjden stiger ner:

Guds hemlighet förklaras

och tvivel är ej mer.

Du höga kraft, jag längtar 

åt dig att giva mig.

Min ande törstar, trängtar 

att bliva ett med dig.

Din kärleks eld låt tändas,

skriv i mitt bröst din lag.

Min död i liv låt vändas,

min natt bli salig dag.

Guds Ande, du allena

vårt släkte fria kan,

från självisk lust oss rena

och lösa hatets bann.

Blott du kan folken lära 

med skilda tungors ljud

ett enigt lov hembära

åt allas Far och Gud.

Du klara gudomslåga,

du sol som vår vigt in,

Guds svar på livets fråga,

i våra själar brinn.

O kom att nu oss viga

till liv som död ej vet,

men utan gräns skall stiga 

mot okänd härlighet.

T N. Beskow 1919*• M Svensk folkvisa/1693